Steinway & SonsÅr 1709 konstruerade en cembalobyggare i Florens, Bartolomeo Cristofori, en spelmekanik där en läderklädd hammare slog an mot strängen när man tryckte ner tangenten. Genom att slå med varierande kraft kunde man påverka tonstyrkan. Tonen var starkare än från ett klavikord, så att den bar ut i stora rum som från en cembalo, men till skillnad från på den kunde man spela starkt eller svagt, mjukt eller hårt efter önskan. Cristofori kallade därför sitt instrument gravicembalo col piano e forte – ungefär ‘cembalo med både svagt och starkt i’. Piano betyder svagt, forte starkt på både italienska och musikspråk. Numera används bara den kortare formen i Sverige. På italienska säger man fortfarande ”pianoforte”; på tyska säger man rätt och slätt ”Klavier”.

En ibland använd annan definition av både ”pianino” och ”kammarpiano” är att man reserverar endera termen för ett stående piano med förminskad resonansbotten, bara obetydligt högre än klaviaturen. I praktiken vacklar språkbruket, särskilt utanför musikervärlden. Ett sådant extralågt piano har ofta också kortare klaviatur, det vill säga färre toner, än ett fullstort.

Pianot hade under den första hälften av 1700-talet haft en ofta ackompanjerande roll och mindre utpräglad roll som soloinstrument. Flera tonsättare bidrog dock från mitten av 1700-talet till att höja pianots och klavermusikens status, även om det länge inte fästes någon större vikt vilken sorts ”klaver” man spelade på – klavikordet kunde man också nyansera på, cembalon var stelare men hördes bra. I fråga om Mozarts pianomusik är det först om hans senare pianokonserter vi säkert kan säga att de är för piano – eller hammarklaver, som under senare årtionden har blivit en alternativ svensk term för att skilja den tidens pianon från de moderna (efter tyskans alternativa term ”Hammerklavier” från samma tid).
Från ungefär den här tiden började man också bygga pianona allt tyngre och kraftigare, så att man snart lade klavikordet bakom sig i dynamiskt omfång (spännvidd mellan starkt och svagt). Den här utvecklingen mot allt tyngre pianon, med allt grundtonigare klang, fortgick till de första årtiondena av 1900-talet.

Intresset för det privata pianoutövandet tog fart i början av 1800-talet, till historien hör att borgerligheten i direkt koppling till franska revolutionen fick en starkare ställning och därmed musicerade mer i hemmen. Vanligt förekommande var mindre pianostycken, inte sällan av enkel karaktär som folk kunde spela och framföra privat. Exempel på detta går att hitta i musik av bland många andra Beethoven, Schubert, Mendelssohn, Chopin, Schumann, Brahms, Grieg.

piano